Imorgon börjar vi jobba i handen i stockholm.

Inte så utförligt, men allt kan ju inte långläsning. Vi ska ju helst vara i Stockholm innan jag somnat.

Jag tycker att det är löjligt att försöka domesticera svenska skogarnas mäktigaste djur. Jag tycker att det är fel att visa besökarna ett beteende som ligger så långt ifrån det naturliga beteende som älgarna har. När jag dessutom läser vad djurparkschefen säger, så blir jag ju inte direkt övertygad om att älg-ridning är en brilljant idé:

“Det finns inget som tyder på att Tor skulle lida av det här, tvärtom. Snarare är problemet att han börjar bli för social”

Man kan säga att han tog orden ur munnen på mig, och själv pekar på problemet.

Lösningen ligger inte längre bort än på en djurpark i Lima:

För två kronor fick man provrida elefanten, vi kan kalla den Oden, och Said var inte mindre än överlycklig!

Efter en ganska skumpig resa i en gammal 4×4, med stop för att köpa naturgas och vatten, så lastade vi ur i Lurin. Vi möttes av en pitoresk marsvinsfarm och rejäla sanddyner. Marsvin är för övrigt lika söta när de odlas för att ätas som de är när man gullar med dem som husdjur, de luktar bara aningen sämre på grund av att de är så många.

Vi var två elever och instruktörerna var också två. Min medstudent var Simon, en ganska avslappnad bankkonsult från london, som spenderat helgen i Stockholm med sin göteborgska flickvän. Han visste var Nyköping låg när jag förklarade att det är byn som ligger nära Skavsta… Hursomhellst så måste det som ska falla ner först släpas upp så vi knatade upp på kullen.

Fick en föredömlgt/vådligt kort teorigenomgång innan det var dags att flyga. Simon först och jag efter. Jag lyckades lyfta bra, med hjäp av huvudinstuktören. Sen kom det komandon på komradion genom hela flygningn om vad jag skulle göra och slutligen en ganska tafflig landning där jag drog maxbroms redan 3 meter över marken och landade med en ganska tung duns.

Mina försök ansågs dock lyckade och hjälpen trappades snabbt ner och de sista fyra flygningarna skedde självständigt under överseende av instruktörerna. Jag bestämde själv när jag tyckte att vinden var bra för att starta, hur jag ville flyga och var jag ville landa. Simon däremot hade en kämpigare dag. Han hade svårt att komma i väg och hade dålig styrsel på flygningen och med de extremt rättframma instruktörerna så var jag glad att jag inte var i hans sandfyllda kängor.

Instruktörerna ville byta så jag skulle gå enveckaskursen och han bara endagarsprovapån. Och viken fantastisk present är inte det som erbjuder denna nivå av smicker? Dessutom hann jag med två extra flygningar utöver det som utlovats, då arbetet med min studiekamrat drog ut på tiden.

Tillbaka igen i Miraflores i Lima skulle dagen avslutas med ett tandemhopp med en av intruktörerna. Kusten är perfekt utformad för denna typ av lek, så en konstant havsbris pressas upp för den nästan vertikala knappt hundra meter höga klippväggen (av sand) som löper längs med kusten. Denna utformning ger en fantastisk lyftkraft för skärmflygarna och man kan nå ruggiga höjder. Ovanför väggen radar även maffiga lyxhotell upp sig vilka fungerar på samma sätt som kustbranten. Mera kraft, mera höjd. När vi nått vår punkt längst bort från start-/landningsplatsen, så fick jag ta över och navigera oss hem. Väl tillbaka baka över parken, så tog instruktören över och bergoladbanemanövrarna avlöste varandra med magpirr så det stod härliga till. Och så var det bara en lugn och trygg landning kvar, vilket inte är några problem för snubben med 15 års erfarenhet.

Så nu sitter jag här med benmuskler som utlyst generalstrejk och ett par fina bilder och en underbar upplevelse att lägga till minnet.

Jo, och så var vi på djurpark i helgen. Det var jätteroligt!

Ska få få upp bilderna från Zoo också, vilket vi besökte i söndgs. Förhopningsvis imorgon, tillsammans med blderna från och beskrivningen av Ajlas suveräna födelsedagspresent

Harry Potter - Inte bara första kommentaren, utan även mest frekventa. Personligen tycker jag det är föga smickrande att jämföras med en snorig femtonårig britt, vars glasögonmode endast kan och kommer att överträffas av andra britter i smaklöshet.

Brad Pitt - Släng in några bokstäver i mitten på britt, så tycker jag vi börjar komma någonstans. Bättre än när Anna Olausson för många år sen sa: vänta vad lik du är Leo DiCaprio…i Gilbert Grape (nej, jag glömmer aldrig =) ).

En Power Ranger - Jag är väl inte dumare än att skippa halvflinte Red Power Ranger utan välja att tolka det som Black Power Ranger

El hombre Araña - Den här snubben (han som kommenterade) var inte riktigt sund. Visserligen kanonfull, men han vägrade släppa sitt stengrepp om min hand på fem minuter och förklarade om och om igen hur lik jag var. Själv har jag svårt att se mig själv i de rödblå trikåerna och komma undan med det.

Los Gringitos en peliculas - “Gringogossarna i filmer” var allmänna kommentaren när mamma halade fram barnkorten ur plånboken och skickade runt fär allmän beskådan

%–Slut på egotrippen–

Jag får väl inte döma ut konceptet helt innan jag kommer dit, men jag ska hålla mig borta från ryska-postenlekarna som vi lekte när jag fyllde femton. Eller så minns jag fel. Jag var nog jättestor och tuff när jag var femton med.

Vamos a bailar!

När vi kom hem från hotellet, så satt en kongressledamot och hans fru samt hans sekreterare i soffruppen och väntade. Det var Jesus, Orlandos bror, som jobbar med deras säkerhet som hade tittat förbi med sina uppdragsgivare, och vi fick berätta lite om oss, Sverige och om Skyllermarks. Jag kände att jag nästan pratade obehindrat, men å andra sidan så har ämnet Skillnader mellan Sverige och Peru avhandlats vid varenda tillfälle som vi träffat nya människor.

I förregår brann lagret för ett av Perus största färgföretag ner. Svart rök med spännande lukt bolmade ut, precis när jag skulle köpa godis i den intilliggande marknaden. Och så var det bevisat att sockerberoende skapar abstinens nog för att riskera liv och hälsa, för inte vände jag hem tomhänt inte…

Om någon har tips på någonstans jag kan lägga upp dem istället så är det bara att höra av sig.

Den här veckan har det inte hänt någontig. Verkligen ingenting. Det går trögt med jobbet och allt känns allmänt segt. Igår åkte vi till Mega Plaza och köpte en webkamera och gick på bio. Nicolas Cage växlade mellan sina tre ansiktsuttryck, ascool, tragisk och lite finurlig, i ca 96 minuter. Next hette filmen.

Idag är har Lima sin lugnaste dag på fem år, eftersom det är Censos. Ni som spelat datorspelet Ceasar vet att det är folkräkning. För att få ordning på folkräkningen råder totalt utegångsförbud för alla peruaner. Vi utlänningar kan i teorin fara omkring som vi vill, men eftersom det inte finns varken buss eller taxi så tar vi oss inte särskillt långt vi heller…

Nu ska jag gå och se om Ajla har fått upp videoförbindelsen med Zaida.

Resan började med en flygtur till Cuzco. Väl framme på hotellet fick vi lite cocaté mot höjdsjuka och sen fick vi sova en stund (Incheckningen till flyget var fyra på natten). Dock blev sömnen rätt så hackig, eftersom att vi hade glömt kameran i Lima. Detta innebar intensiv koordinering av transport för kameran kombinerat med försök att få tag på en tillfällig ersättning.

Resten av vår första dag i Cuzco tillbringade vi på en tur men en rätt så dålig guide. Hon var väldigt stressad när hon skulle prata både spanska och engelska, det blev lite bättre när vi bad henne att bara prata på spanska, men hon varvade inte ner tillräckligt. Vi fick direkt erfara några saker som skulle följa med oss genom hela resan; dels folk i färggranna folkdräkter med lamor eller alpackor som gärna ställer upp på att bli fotograferade (det kostar inget, dricksen är “frivillig”), dels ihärdiga försäljare. Försäljarna har vi fått prova på i Lima, så det var inget nytt men det är helt omöjligt att titta på ngt bara för att man vill titta, genast kommer säljsnacket igång. 

Dag två började väldigt tidigt; det var dags för Machu Picchu. Vi åkte världens långsammaste minibuss till Ollantaytambo, där vi bytte till ett jättelångsamt tåg. Sista biten från Aguas Calientes gick med buss med turbofart upp för en tajt serpentinväg. Minibussen var väldigt långsam, alla körde om oss, och då menar jag verkligen alla. På väg till tåget gjorde det inte så mkt eftersom vi visste att vi skulle hinna med, men på väg hem var det väldigt irriterande (resan tog dubbelt så lång tid som annonserat). Tåget var väldigt kaotiskt i början när alla skulle på, för de få skyltar som fanns stod på fel ställe… Men till slut var vi framme i Aguas Calientes och det var dags för den sista etappen; buss på väldigt smal, snirkigt väg uppför en väldigt brant bergsvägg. Vi kände oss trygga då chaufförerna hade kört denna väg många gånger och de visste vart i buskaget de ska titta för att se om det finns något hinder efter kurvan eller om det bara  var att stå på.

Innan bussen frågade vår guide oss på om vi pratade engelska eller spanska, det spontana svaret blev “los dos” från Ajla och “both” från Lars (i kör).

Väl på MP kunde vi inte göra ngt annat än att förundras över utsikten, det är helt otroligt. Det är stort, häftigt, högt och enormt snyggt inramat. Hade vi haft en riktig kamera hade vi knappt hunnit uppleva något, då fotolägena var överallt. Den engelskspråkiga guiden verkade lite plågad, då han ville berätta mer än vad språket tillät honom, men vi fick i alla fall en del bra info, exempelvis att de inte släpat dit någon sten, utan stenen fanns där i rösen från början, samt att det bodde folk där i slutet av 1800-talet och fram till att Hiram Bingham ”upptäckte” MP. Han blev för övrigt runtguidad av sonen i en av familjerna som bodde där.

De sista två dagarna hade vi turen att få väldigt bra guider. På turen till Valle Sagrado hade vi faktiskt en guide som kunde prata engelska och som kunde prata två språk samtidigt. Då hade vi på morgonen med en minuts marginal hunnit hämta kameran innan turbussen åkte. Vi har därför jättemycket foton från den turen då vi kompensationsfotade för bristen vi upplevt tidigare. Vi fick se lite mer arkeologiska platser och olika orter i dalen.

Sista dan hade vi Raquel, Orlandos kusin (eller hur det nu blir, sobrina på spanska), som privat guide. Då strosade vi runt i de gamla delarna av Cuzco, det var roligt att se att de spanska byggnaderna inte var helt förstörda (som på många andra ställen). Det var en härlig blandning av kolonialstil och inkaarkitektur. På kvällen råkade vi hamna på en folkmusikfestival med traditionell sån och dans, vilket var överraskande njutbart.

Efter Cuzco tog vi nattbussen till Copacabana. Vi blev blåsta på en del gringopengar av bussbolaget och bussen hade knappt hälften av bekvämligheterna som utlovats, men sånt är livet, vi blev åtminstone inte rånade.

Det var lite spännande att korsa gränsen till Bolivia. Vi blev avsläppta i på peruanska sidan för att få en massa stämplar (man måste tydligen få en stämpel för att man ska ut ur landet oxå) och sedan fick vi promenera över gränsen själva. Ett tag funderade vi på att skippa stämplarna och springa över till Bolivia, men vi kom fram till att gatlopp med den peruanska OCH bolivianska gränspolisen inte var att föredra. Inga problem vid gränsen, både till Bolivia och till Peru, nu har vi 90 nya dagar i Peru.

Efter att ha skaffat ett hotellrum som vi gillade och ätit lunch promenerade vi ner till hamnen. Där ville en kapten på en turistfiskebåt att vi skulle hänka med och fiska trucho. När vi avböjde så föreslog han att vi skulle ta stigen upp till utkiksplatsen. Blåögda som vi är tog vi rådet och påbörjade klättringen. När vi var halvvägs så insåg vi att det skulle bli grönjävligt att ta sig upp, men klart svårare att hasa sig ned i den lösa jordmånen. Det var bara att kämpa på och hoppas att det fans någon annan väg ner på någon annan sida av kullen, vilket det gjorde. En stentrappa hela vägen ner till byn. Väl uppe möttes vi förutom av den vackra vyn, av två lokalbor. Den ena sålde ljus och den andre sålde leksaksbilar. Självklart. Bilförsäljaren ursäktade sig när vi försökte konversera, då han inte pratade spanska, utan bara lokalspråket, ayamara.

 Isla del sol bjöd inte direkt på några livsomvälvande upplevelser, utan hade lite lokalfolk som krängde pryttlar, lite åsnor och lamor och en hög kulle uppå vilken man kom med hjälp av Inkatrappan. En stentrappa. Dock var det en trevlig båttur och en mysig utflykt.

Det är omöjligt att skriva om Bolivia utan att göra en jämförelse med Lima ur en aspekt: säkerheten. I lima så har småbutikerna öppet, men ett galler täcker likväl ingången, vilket gör att man får stå utanför och be butiksägaren räcka en varorna ut genom gallret. I Copacabana så var galler inte på fråga, och allt som oftast så saknade butiken tillfälligt personal. Man fick snällt gå till nästa och köpa sin flaska vatten, då ingen fanns för att ta betalt.

I Copacabana blev påbörjade Ajla en influensaomgång (vilken fortfarande har ett stadigt grepp om henne) vilket gjorde att vi höll ett ganska lågt tempo. Också tillbaka i Peru, under vårt besök i Puno, tog vi det försiktigt. Första dagen fixade vi i princip bara boende och mat. Boendet innebar ett familjeägt litet ställe där vi fick ett dubbelrum med varmvatten och frukost för 40 kr, mitt i centrum. Enda haken var att när vi skulle betala så den inlånade kusinen som bara var inlånad för kvällen, som hellst ville titta på fotboll (vm-kval), fattat fel på deras prislista och givit oss per person-priset för oss båda. De andra tyckte inte att det var någon bra idé att låta oss få halva priset, men efter en hetsig diskussion som mynnade ut i frågeställningen: “Men hur mycket har ni då?” så kom vi undan med ca 42 kr per natt eftersom vi bränt alla pengar utom de vi skulle betala rummet med på stickade alpackavantar kvällen innan (Vändbara. Nice!).

Under vår vistelse i Puno hann vi med en turisttur, den obligatoriska till de flytande öarna. Vi hade dock vid det här laget tröttnat på turistagenturerna, och begav oss på egen hand ner till hamnen och skaffade oss plats på en båt. Väl framme fick vi en genomgång att hur hela grejen funkar av en lokalbo och vi fick chansen att gå runt och titta på just deras ö… och krimskramset de sålde. Det finns ett 40-tal öar och vi transporterades med handkraft på en vassbåt till huvudön som hade restaurant, innan vi därifrån återvände hem til Puno.

Det är lätt att tycka synd om de som säljer krimskrams på gatorna, eftersom det hela tiden påpeakar att så är fallet, men i exempelvis Puno så är det få det går någon nöd på. I alla fall om man ska tro den bängfulla hotellreceptionisten som firat första sålda bokningen, som bestämt hävdade att Puno i snitt hade en dator per familj. “Jag känner mitt folk, de försöker bara lura er. Ni får specialpris på ett rum 35 dollar per natt, men bara för att ni är mina vänner…”

 Hemflyget var smidigt, men inte smärtfritt, i alla fall inte för Alja, vars förkylning innebar att när hon tryckutjämnade generarades ett pipljud väl hörbart för alla som satt omkring. Extra ondskefullt med mellanlandning i Arequipa. Fram kom vi dock till ett Lima fyllt av dis och tjocka moln. Som vanligt.